"Jag ville glädja mitt folk, med fotbollen åtminstone"
David Luiz, i tårar 8/7 2014
Det är blytunga rubriker Brasilien vaknade upp till idag.
Ett Brasilien som känner sig lurade, lurade på ett Guld. Ära, heder - det bästa med hela landet Brasilien - 23 spelare beredda att spela en fotbollsmatch för att nå upp till toppen - till Guldet.
För hela sitt folk. Guld, det enda acceptabla i en nations som offrat så mycket för det är evenemanget.
Det märktes hela tiden i den euforiska och allt mer fanatiska stämningen på arenan när det gick från bra till hyfsat, till sådär för Brasilien tidigare i turneringen.
Och igår - den totala kollapsen.
Jag undrar, hur många av spelarna fick kämpa med impulser att bara lämna planen och slippa slutföra matchen i halvlek igår. Det stod 5-0 och matchen såg fullkomligt bizarr ut. Det såg, som någon sa ut som om Tyskarna spelade på skoj på någon träning. Fem mål på nolltid, ett tag ett i minuten. Det var surrealism.
Brasiliens försvaret existerade inte. Ska det verkligen betyda så mycket att förlora en spelare, två - ens psykologiskt?
Spelarna verkade vilsna, förtvivlade, uppgivna, yra. Det var mycket märkligt att se.
Det är ett pressat Brasilien som likaledes pressat sina fotbollsspelare in i denna situation .
Ett Brasilien på knä, ett bestulet folk, där deras sociala säkerhet , infrastruktur, sjukvård har fått stå tillbaka för ett massivt, multimiljardprojekt som kallas Fotbolls VM. FIFA World Cup.
Då vill man åtminstone vinna hela VM. Inget annat gör så att det går att förlåta det FIFA gjort med landet. Guldet, det är i alla fall vårt.
Brasilien - ett land som röjt undan många bostadsområden, och behandlat fattiga mäniskor som en sanitär oangelägenhet. En brutalitet, militär & polis, som inte tvekar att skjuta för att döda.
Även de allra yngsta av dom de anser skamligt att "visa upp för världen".
Brasilien är ett land som sett mycket blod flyta, har stora sår i nationalsjälen för vad de offrat, som helhet. Offrat för det här. Inte bara förlusti semifinalen, total kross.
Det är ett unikt fenomen.
Det höjs röster som vill fråga varför fansen som gråter så förtvivlat, rasar, skäller, bränner bussar och flaggor, på grund av hur uselt det Brasilianska laget var, varför de inte låter tårarna strömma när de ser på sitt trasiga land, inte landslag?
Korruptionen, jakt på gatubarn. Blodiga uppgörelser, genomkorrupta politiker, knarkhandelns inbördeslika mardrömslika spår. Publiken som ser fotboll - orkar de rikta samma passion för ära och heder mot sitt land?
Allt läggs in i fotbollen, hela känslorepertoiren, fokuset, passionen och nu sorgen och kollapsen.
Kanske är det inte för att de skiter i den brutala verkligheten utanför match och bakom titlar.
Kanske är det en verklighetsflykt som blir så viktig så man slipper alls tänka på hur det ser ut. Bortom en vinst -ja till och med bortom förlust.
Jag vet att jag flyr in i fotbollen, under VM - på många sätt.
Det är ett utomordentligt bra sätt att vända ångest ryggen. Men vid förlusten, då kommer sorgen - och man känner igen den vanliga gamla smärtan över hur livet ser ut - igen. Det finns ett liv att gå tillbaka till, efter söndagens final.
FotbollsVM tar slut, till slut. Det gör det alltid. Då börjar livet, igen.
En kan förskräckas av hur fansen tycks agera i masspsykos kring det Brasilianska landslaget.
I medgång med sitt fotbollslag, från vrålandet av nationalsången, känslostorm i början av match, efter match - och igår, till slut, total psykisk kollaps under match.
Nu var alla drabbade, hysterin från läktarplats tog sig hela vägen in och tyngde de sina. Spelarna fick bära alla krav och uppiskade stämning, hela nationens förväntan på Guldet -på ryggen, medan de försökte spela fotboll. Mot Stora, stora Tyskland.
De orkade inte.
Det vore inte rimligt att de skulle orka, heller.
Sedan bar de skammen, i 90 minuter
Ett lag som visar att de är stjärnspelarnas statister, som bara fokuserar på Neymar vid Nationalsången i sina Neymartröjor. De borde bära sin identitet - som lag.
Så blir det en match därefter. Stjärnorna Da Silva och Neymar borta = Total kaos, förvirring och ingen riktning - alls.
Det var ett oerhört svagt lag, som har det fokuset. Man får verkligen undra hur Scolari verkligen tyckt att det är den här mentaliteten man söker i ett lag. Att man faller med ett par bortfall i truppen.
Tyskarna förlorade Marco Reus innan VM, de behöll lugnet. De hade också svåra matcher på vägen. De tappade inte fokus. De verkar vara i helt oöverträffat fantastisk balans.
Tyskarna vinner, med 1-7.
Det är en sensation - och det betyder nästan allt för de som investerat alla sina känslor, all passion - och inte minst alla sina besparingar för att se Brasilien överlägset vinna VMGuld.
Då stod de där, gråtande, redan efter 2 - 0 kom tårarna. På den nivån var det.
En kompakt, gemensam kollaps.
Publik gråter förtvivlat, stannar av i chock. Sedan Bränner flaggor. Bränner bussar. Eller bara hamnar i djup depression.
Det spelas Bronsmatch om några dagar. Holland eller Argentina mot Brasilien. Hur mycket kommer den matchen att betyda? Hur ska Brasilianska landslagets relation med sin publik, sina supporters se ut nu?
Kommer publiken, som byter fanatisk nationalsångsvrål mot unisona burop, ondskefulla, kränkande ramsor mot /om de egna spelarna (Fred) och sin president och allmänt sviker som stöd - vända om igen och stötta? Älskar de fortfarande sitt lag, eller hatar de dom? Så betedde de sig mot stackars, stackars Fred. Det var inte hans fel att Scolari sätter honom på en position han inte klarar av.
De 70 000 Fansen på plats, 200 miljoner landsmän med alla sina drömmar i era spelarnas fötter, framför TVn - förvandlades igår till ett dränerade svart hål av besvikelse, förakt istället för det energikälla de ska vara.
Spelarnas tårar efteråt, förlåter den här massan de mycket ensamma killarna på plan? Det är så tydligt.
Spelarna ser närmast rädda ut efter katastrofen.
David Luiz, så förtvivlad att man blir orolig.
"Jag ville bara se mitt folk le"
Jag känner med spelarna. Och jag hoppas folket kan förlåta. Det är bara fotboll, och det finns en match till, som kommer att kunna bli fantastisk. Om bara Brasiliens landslag slipper känna sig så ensamma. Så kravtyngda. Tänk om spelet kunde bli lekfullt igen? Jag hoppas, men bävar inför deras Bronsmatch.
Jag njöt av Tyskarnas fullkomligt underbara fotboll.
Min Klose, ja han pytsade. Han är historisk.
Världen vaknade till nyheten - och rubrikerna handlade om Domedagen. Vilken svärta.
Här är ett urval
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar